den nya början
Jag har varit oaktiv i mitt bloggande, dels för att jag har verkligen inte haft varken kraft ellerb ork. Dessutom hände det ju saker hela tiden.
Att skriva av mig har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta eller få ur mig mina tankar funderingar och händelser, och har faktiskt fungerat.
Det som hänt nu sen ett par månader tillbaka är ju att livet verkigen tagit en vändning, jag försöker fortfarande tappert kämpa mig framåt till det livet som jag engång hade. Jag vet ju om att det aldrig kan bli som det engång var. Och sorgen och smärtan kommerb jag alltid bära med mig.
Men jag kan förändra vardagen för lewin och göra mitt yttersta för att han ska få en uppvävt med mer än saknad.
Vårat liv vände ju ordentligt. Från at vara en familj rik på allt. Till att jag och han stod ensamma.
Även om jag försökte dölja mit mående så är det ju självklart att han såg.
Jag gick in i ett destruktivt jag, inte för att jga missbrukade. Men jag straffade mig själv på andra sätt.
Lewin fick det han behövde medans jag slutade äta. Jag jobbade mer än någonsin för att fly undan mina tankar. Jag stötte ifrån mig människor som ville finnas där. Jag valde att stå ensam.
Tills en dag då jag bestämde mig, "jag vill inte må såhär mer!"
Det var då det började.
Jag började rå om mig själv. Jga drog ner på arbetstiden, jag började hitta tillbaka till den jag är.
och det blev en stor förändring.
I samma veva som jag började komma i fas med mitt och lewins liv, dök soc upp. Jag hade ju tagit upp psyk för att få lite extra hjälp. Ångesten jag bar på försvann inte men jag ville arbeta med den. Innan jag visste ordet av ville då soc omhänderta lewin för att jag hade sökt hjälp. Dom misstänkte att jag utelämnade han psykiskt för att ajag led av ångest.. Ingen oro som läkaren jag hade /har ville styrka.
Men den ny utbildade sockärringen var bombsäker att så måste det vara, för inte kan en människa ta hand om ett barn om man har ångest menade hon på.
På en 100dels sekund fick jag se mitt liv försvinna helt. Hade inte tanken slagit mig innan om att ta livet av mig kom den då. Det svartnade för mig... Men det slutade ed att jag liggerb i backen med 2 väktare över mig och jag skriker. -SÄTT IN OSS PÅ ETT UTREDNINGSHEM !, DU TAR INTE MIN SON.
Hon hånskrattade och svarade -Ja men det är ju ett alternativ, men det klarar du aldrig.
Ena vakten tittade nerb på mig samtidigt som jag kände deras knän glida runt på min rygg. Jag kommer aldrig glömma hans blick. han säger tyst "jag förstår att du flög på henne"
Jag blev kvar på sjukhuset den natten, tillsammans med Lewin och ena vakten.
Fick veta att vi skulle åka till skara dagen därpå. Under natten kunde jag absolut inte sova.. Men lewin sov tryggt. Jag satt och fick prata med både sköterskor läkare och vakten.
Det var nog ingen av oss som riktigt kunde förstå varför hon ville ta pojken. Men jag var bestämd över att till varje pris skulle jag kämpa. Skulle jag förlora honom så hade jag iaf försökt.
Några månader senare kom jag hem med min son, ett år senare fick jag en ursäkt av kommunen. Med en klapp på axeln att hon inte längre jobbar kvar.
Det tog några månader hemma. Innan jag började våga leva normalt igen.
Livet på en instution är värre än ett fängelse. och visst har det ärrat mig och lewin.
Men samtidigt är jag glad över den resan vi fick göra. För det var där jag hittade många delar av mig själv. Jag fick förstå mig själv. Kan absolut göra om den resan. Men helst utan barn.
Fick veta att vi skulle åka till skara dagen därpå. Under natten kunde jag absolut inte sova.. Men lewin sov tryggt. Jag satt och fick prata med både sköterskor läkare och vakten.
Det var nog ingen av oss som riktigt kunde förstå varför hon ville ta pojken. Men jag var bestämd över att till varje pris skulle jag kämpa. Skulle jag förlora honom så hade jag iaf försökt.
Några månader senare kom jag hem med min son, ett år senare fick jag en ursäkt av kommunen. Med en klapp på axeln att hon inte längre jobbar kvar.
Det tog några månader hemma. Innan jag började våga leva normalt igen.
Livet på en instution är värre än ett fängelse. och visst har det ärrat mig och lewin.
Men samtidigt är jag glad över den resan vi fick göra. För det var där jag hittade många delar av mig själv. Jag fick förstå mig själv. Kan absolut göra om den resan. Men helst utan barn.
